För ett mera urbant Helsingfors
Var finns byggherrarna som är villiga att till dagens kostnader bygga bostäder till morgondagens prisnivå?
Vad har de skyhöga bostadspriserna i huvudstadsregionen gemensamt med klimatförändringen?
Jo, programmet för markanvändning och boende i Helsingfors 2008-2017 avviker radikalt från tidigare bostadspolitiska program. Den här gången är programmet både mera långsiktigt och mera mångsidigt än tidigare, och det syftar konsekvent till att utveckla huvudstaden i hållbar riktning.
När stadsfullmäktige i kväll behandlar dokumentet tar de ställning för – eller emot – en utveckling mot tätare och högre bebyggelse, mindre beroende av personbilar, mera hyresbostäder, bättre energieffektivitet med mera sådant.
Motiveringarna handlar om bostadsbrist men också om växthusgaser och arbetskraftsbrist.
Den kollektiva bastun gör comeback, hyresbostäder får vara mindre än 75 kvadratmeter, stadsstrukturen förtätas överallt inom räckhåll för spårbunden kollektivtrafik, elvärme tillåts inte som huvudsaklig värmekälla i nybyggen, de som lever utan bil ska inte betala för bilplatserna de inte behöver, normer införs för antalet cykelplatser …
Helhetsgreppet på stadsplaneringen är mer än välkommet, likaså den kvantitativa ambitionen: att under de närmaste tio åren få sammanlagt 50 000 nya bostäder byggda i Helsingfors, i medeltal 5 000 per år.
För att bostadspolitiken ska uppfylla klimatpolitiska kriterier måste också den existerande bebyggelsen förtätas så att befolkningsunderlaget för både kollektivtrafik och annan service stärks. Bland metoderna som kan komma i fråga finns ökad byggrätt, ändrad användning och vindsbyggande.
Ska intentionerna kunna fullföljas krävs det nya finansieringsmodeller men också att beslutsfattarna får invånarna med sig, mobiliserade för ett mera urbant Helsingfors än hittills.
Valårets tema är givet. Väljarna i Helsingfors måste förmås att sluta vakta sina “egna” bakgårdar.
aitoa arkkitehtuuria 